Klassens storlek - viktig fråga?

Överallt i debatten i skolan tjatas det om att klassens storlek är viktig. "Om klasserna blev mindre skulle den pedagogiska kvaliten öka", är ett mantra som upprepas gång på gång av vissa skoldebattörer.
Men stämmer det?
Är det inte så att om läraren är bra nog så gör det ingen större skillnad om klassen har 20 elever eller 25.
Ett stort amerikanskt företag har granskat skolan, har glömt namnet,och kommit fram till att antal elever i en klass inte har någon nämnvärd betydelse för att den pedagogiska kvalitén. Kvalitén på läraren är en mycket mer avgörande faktor för att eleverna ska få bra kunskaper, menar författarna till den här undersökningen.
Man ska ta alla undersökningar med en nypa salt, men enligt min erfarenhet stämmer det ganska bra med verkligheten.
De duktiga lärarna som får bra resultat klagar mycket sällan över klassens storlek. Istället är det byråkratiseringen av yrket som ses som det största hotet: papper, rapporter, möten, enkäter och ännu mera möten äter upp arbetstiden.
Frågan är hur bra undervisning våra barn får i framtiden. Alla som i dag söker lärarhögskolan kommer in. Rapporterna är många om en kravlös utbildning med otydliga mål där lärarstuderande ofta bara sitter av tiden.
De lärarkandidater som praktiserat på min skola har ofta visat stora pedagogiska brister och dåliga ämneskunskaper.
Jag och mina kollegor har fått underkänna flera som inte håller måttet.
En lärarkollega till mig, som tar hand om lärarkandidater, är inte nöjd.
- Många lärare på lärarhögskolan som jag träffar är oroliga, säger hon. Kvalitén på kandidaterna är väldigt låg.Vissa har mycket dåliga kunskaper i svenska.
Som sagt: Det är inte storleken på klasserna som är den svenska skolans största problem.
Snabba åtgärder måste till för att förbättra lärarutbildningen och höja statusen på läraryrket.
Thomas Nygren

Betygen utvecklar läraren

I Malmö ger eleverna lärarna betyg.
Ett hot, menar många inom skolan.
Inte jag.
Om det sköts rätt är det en möjlighet att utvecklas.

Många lärare jag möter har svårt att vänja sig vid tanken att de ska bli betygsatta. En märklig tanke. Idag rankas allt på skolan: lokalen, elevernas betyg, maten, miljön inomhus och inomhus.
Det enda som inte ska värderas, enligt vissa lärare, är de själva.

Givetvis finns det en fara att de populära lärarna som är justa, snygga, snälla får höga betyg och de stränga, inte fullt så snygga och kravfyllda lärarna får låga poäng. Vem har inte småleende kollat inoffociella omröstningar där den häftige gympaläraren alltid får kanonbetyg osv.

Men det behöver inte vara så. Om utvärderingen sköts rätt kan det utveckla en lärare som har fastnat i sin pedagogiska utveckling.
Allvarligt talat: Vem kan bäst bedöma om pedagogiken fungerar.
Rätt svar:
Eleven.

Beröm - världens bästa pedagogiska hjälpmedel

Det har sagts tusen gånger förr.
Men här kommer jag med samma tjatiga, blankslitna meddelande som ni har hört på hundratals konferenser och läst i lika många artiklar.
Det går inte att få elever att lyssna på kritik om du inte samtidigt
visar eleven förtroende och ger beröm.

Lärarjobbet är roligt, jobbigt, föränderligt med ständiga överraskningar. Men jag slutar aldrig att förvånas över hur dåliga ofta vi lärare är att ge beröm. Varför? Det är gratis, det är riskfritt, det ger väldigt bra resultat.

Vad är det för tråkiga jante-spöken som regerar våra hjärnor. "Den spik som sticker ut blir slagen", "Inga träd växer upp i himlen". Har ingen aning om de här citaten är riktiga svenska ordstäv, men ni känner igen genren. Men handlar inte vårt jobb om att få barnen att just växa - upp till himlen om det går.


Jag hade en snackig tjej i en klass som hela tiden sade att hon "var dålig" "inte förstod" och att "provet skulle gå jättedåligt". Jag påpekade flera gånger att hon hade fel, att jag tyckte att hon var bra men att hon måste koncentrera sig mer på jobbet i klassrummet.
Inte det lättaste; hon gillade som sagt att snacka med kompisarna.
Men jag var på henne hela tiden när koncentrationen tröt. I veckan fick hon tillbaka provet
och hade bara några poäng från full pott.
När jag träffade henne i matsalen sade jag
- Det är fult att ljuga, vet du det.
Hon blev ängslig.
- Vad menar du?
- Du sade ju att du var dålig, det stämmer ju inte. Du måste lägga av med att ljuga.
Tjejen sprack upp i ett leende som jag nog kommer att spara i minnet hela livet.
Med risk att bli tjatig:
Beröm är världens bästa pedagogiska hjälpmedel.

Thomas

Verm är lärarens uppdragsgivare

Vem är lärarens främsta uppdragsgivare?
Många skulle svara rektorn eller kommunen.
Fel.
Det är eleverna och deras föräldrar.

Jag har jobbat i skolan i snart sju år. När jag pratar med kollegor om vem som är deras uppdragsgivare får jag ofta lite diffusa svar.
Vissa säger att det är rektorn som har anställt dem, andra tycker att uppdraget är mot emot kommunen.
Det är ett märkligt synsätt, tycker jag. Jag menar att eleverna är min uppdragsgivare.
Jag ska ge ett exempel.
För några år sedan hade min mentorsklass problem med en lärare. Eleverna sade att min kollega hade oklara genomgångar, förklarade inte varför, och slätade över när frågorna blev för svåra.

Det var en tuff situation men jag valde att konfrontera läraren men elevernas klagomål. Då fick jag veta att vissa elever var väldigt pratiga och hade en dålig attityd till läraren. Då tog jag upp frågan på ett klassråd. Då fick vi igång en debatt om vad som var lärarens skyldighet och vad som var elevernas ansvar. Efter några veckor förbättrades den pedagogiska situationen.
Jag tror att eleverna uppfattade att jag såg dem som min uppdraggivare och då kunde de också se sin egen del i konflikten. Även läraren uppskattade att jag tog tag i problemet.

Ganska många lärare drar sig för att ta tag i sådana här konflikter. Hur många gånger har jag inte hört från arbetskamrater att "det är jobbigt att kritisera kollegor", eller "detta är en ledningsfråga", vilket i klartext betyder att ingen tar tag i problemen. Många gånger kan denna brist på kommunikation leda till stökiga lektioner som leder till , elevprotester till rektor och vidare till föräldraprotester. I några fall har vissa lärare fått sluta för att man " inte har klarat av sitt jobb."

Jag har själv nyligen fått rättmätig kritik från en kollega. Jag hade för några veckor en genomgång i historia där vi pratade om kolonialismen och där jag ironiserade över vita människors nedlåtande syn på svarta. En mycket duktig tjej från ett afrikanskt land uppfattade inte ironin och tog upp det med en lärare.
"Är Thomas rasist", frågade hon.

Den läraren såg eleven som sin uppdragsgivare och pratade med mig om problemet. Jag fick nya insikter om mina svagheter och kunder rätta till dem. Nu känner jag att eleven, efter några tuffa veckor, har en bra relation.

Om vi som lärare vill ha en utvecklande relation måste vi vara lyhörda för vad eleverna tycker och våga ta konflikter med kollegor som för tillfället inte når fram till eleverna.
Annars kan problemen växa - med mycket lidande som följd.

Thomas

Eleven största skräck – kompisläraren

I åratal har den auktoritäre lärarrollen varit skräcken för unga lärare.
Man ska vara kompis med eleverna.
Och gärna prata och klä sig som dem.
Det slutar oftast i katastrof.
Elever vill inte ha lärare som inte är vuxna.

Har under mina sex år som lärare ofta stött på unga lärare som först och främst vill vara polare med eleverna. De vill bort från vad de uppfattar som den ”gamla tråkiga lärarrollen” där regler, lydnad uppnås med järnhand.

Det är en fin tanke att vara på ”samma nivå” som eleven, men den bygger på en falsk förhoppning från de unga kompissökande lärarna; att eleven vill vara kompis med läraren. Det vill de flesta inte. De har egna kompisar och de vill helst slippa lärare som ställer sig in. Jag har sett flera exempel som slutar i katastrof. Istället för kompisar får läraren förakt och taskiga kommentarer. Istället för en bra arbetsmiljö och en jämställd dialog blir det kaos.

Vad var det då som gick fel?
Många lärare tror att det en demokratisk skola, med elevbestämmande också innebär att de ska frånhända sig sin roll som vuxna förebilder. Den här utvecklingen har pågått de sista 30 åren och det är en av faktorerna, menar jag, att den svenska skolan har ordningsproblem.
Istället för auktoritär har vi ofta fått en hållningslös lärare, och det är inte ett dugg bättre.

Den svenska skolan har gått framåt på många sätt de sista 30 åren. När jag gick i skolan kunde jag bara drömma om att gå in till rektorn och klaga, eller ifrågasätta ett betyg. Det fanns ingen organisation som Friends och att stämma skolan för att de inte tog tag i mobbning hade setts som ren idioti.
Demokratiseringen har tagit den svenska skolan ett stort steg framåt. Men jag kan dystert konstatera att många svenska elever saknar arbetsro.

Men hur ska vi då komma bort från de två typerna av skräcklärare? den auktoritäre allvetaren och den osäkre kompissökaren. Hur ska vi få en demokratisk skola som bygger på dialog, där eleverna når höga resultat?
Idag måste vi som lärare ha en tydlig bild vilka mål vi vill nå, föra en levande dialog med föräldrar och elever. Ha positiva förväntningar och vara lyhörd för elevernas synpunkter, samt ha tydliga kriterier för ordning och reda.

För en sak har inte förändrats under alla dessa år.
En bra lärare måste också vara en ledare som både kan lyssna och ta beslut.

Thomas Nygren